Looking back and I miss them...
Jag sitter och kollar i fotoalbumet och får en sorgsen känsla i hjärtat. Sorg blandat med saknad och roliga minnen. Hösten -05 var jag och Victor i Centralamerika. The best time of my life... Jag tror jag upplevde det mesta man kan vara med om då.
Rädslar, skräck, kärlek, sorg, vänskap, värme, förtryck, hopp, lycka, glädje, rån, skottklossning, solsken, jordbävning, ösregn, jordskred, god mat, underbara människor, gästvänlighet, givmildhet, gemenskap...
Jag har nog inte nån gång under hela mitt liv lärt mig så mycket om livet på så kort tid. Jag skulle kunna göra resan hundra gånger om.
Efter att lämnat trygga Sverige plötsligt kastas in i en helt ny värld, där du mot din vilja inser att du på något sätt levt ditt liv i en illusion om hur världen egentligen ser ut. Du inser att det du tyckte var en futtig månadslön plötsligt kan försörja en hel familj ett helt år.
Mina första fyra veckor kände jag en otrolig skam över hur jag tidigare levt mitt liv. Jag har alltid tyckt att jag varit en påläst och ganska engagerad person som har ganska stor koll på hur det står till världen. Men att plötsligt stå mitt uppe i livet på människor som lever i ett u-land kom som en chock för mig. Aldrig hade jag känt att jag haft det så otroligt bra. En enorm tacksamhet över att ha fötts i Sverige och inte i ett plåtskjul i utkanten av San Salvador, men samtidigt en skam över hur bra jag haft det och över vilka saker som man klagat över.
Jag fick möta männinskor som jag tyckte levde i misär men som var otroligt lyckliga med sina liv och inte önskade sig något annat.
Märkligt tyckte jag, alla vill väl ha det gott ställt. Men ganska snart insåg jag att man faktiskt inte behöver mer en tak över huvudet, mat för dagen, familj och vänner för att kunna leva ett lyckligt liv...
Mycket av det jag kände under resa har gömt sig i bakhuvudet på mig och jag tänker inte särskillt mycket på det nu. Men nu när jag sitter här och kollar på alla bilder och drömmer mig tillbaka så känns shopping en lördag, fika på stan och alla kvällar, fyllda av champange, drinkar och ytlighet, otroligt långt borta.
Man undrar vad man egentligen håller på med. Men samtidigt känner jag mig otroligt lyckligt lottad som har det så bra som jag har det. Någon mening måste det ju finnas med att jag hamnade här och inte någon annanstans...
Det jag saknar mest av allt är nog att bara kunna ta två steg över gatan till Andrea och hennes underbara döttrar, Valeria och Monica.
Att så fort man ska någonstans kommer Monica farande: -A donde van??
Nyfiken i en strut, man kunde inte åka någonstans utan att hon var tvungen att veta var och varför.
Jag saknar dagarna på stränderna och festnätterna i "zona rosa". Jag saknar maten, värmen, Victors släktingar som vi var trötta på då men som skulle vara så roligt att träffa igen nu.
Så här i efterhand kan jag känna att jag kunde fått ut ännu mer av tiden än vad jag egentligen fick. Jag kunde varit mer framåt, pratat mer spanska ( som jag nu insett att jag inte är alls så dålig på...). Jag kunde varit mer initiativrik, bjudit mer på mig själv. Men det är lätt att vara efterklok.
Man får inte glömma att det finns bara ett nu och det är nu, om man inte tar vara på det kommer det att passera och då finns det inget man kan göra åt det.
Så...lev livet, fånga dagen.... 
En riktigt blöt kväll....
Monica...vad mer kan man säga... 
Valeria y Victor....
Andrea.... 
Valeria y Monica.... Topmodels....
Ni finns i mitt hjärta, önskar bara att avståndet inte var så långt.....
hi hi...
Hemma i lilla Linköping igen. Känns rätt gött faktiskt:)
Har haft det himla härligt i Stockholm, inget regn och ingen stress...Bara lugnt och skönt.
Hittade Kristins dator och Photo Booth programmet på den var riktigt roligt...Fastnade verkligen:)
Man blir lite lätt egenkär när man tittar för mycket på sig själv.
Men det var riktigt roligt...
EGO.... Men jag har fina tänder i alla fall...
I övrig har jag haft det toppen. Jag verkligen storm trivs i Kristins lilla hus.
Ett stenkast från slottet och alla härliga parker. Bättre plats att göra ingenting på finns inte...
Så nu e jag ladda och full av energi. Full av förväntan inför kvällen som bjuder på diverse trevligheter...
Vi ses!
Drottningholm
Kom hit igår typ vi åtta men tycker att jag hann med förvånansvärt mycket. Vi hann äta och dricka lite vin, sen bar det av till Café Opera. Riktigt rolig kväll helt utan förväntningar. Goda drinkar och bra musik. Lyckat...
Egentligen borde manalltid göra saker utan att förvänta sig något. då blir man sällan besviken. Precis så borde jag gjort innan jag gick på semester. "Ta det för vad det är"...
Jag har ju haft lite semesterstress över att det jag planerat inte blivit som jag velat. Men nu börjar jag tycka att jag fått ordning på min semester. En vecka har snart gått och jag känner mig klart nöjd hittills...
Men visst är man knäpp som stressar över att man ska vara ledig. Meningen är ju att man ska vila upp sig...men icke. Istället hetsar man runt för att hinna med så maximalt mycket man bara kan på de få veckor man e ledig. Helt galet.
Man styrs av så många måsten. Egetligen måste man inte göra nåt om man inte vill. Åk ut på landet stäng av mobilen, tala inte om för någon var du är och bara vila upp dig. Det är vad man egentligen borde göra. Lyssna på sitt inre och bara samla kraft för ett nytt arbetsår.
Jag borde egentligen göra det. Stanna upp och verkligen tänka ut vad det är jag vill göra med mit liv. Ibland får man lätt känslan av att dagarna bara går, livet passerar utan att man hinner uppfatta vad som hänt. Man bara låter det rulla på. Man njuter för lite.
När man går till jobbet tidigt på morgonen finns det inget bättre än att bara lyssna på fåglarna, bara gå och filosofera över livet. Var glad åt att solen skiner och hur skönt den värmer när man sitter på uteserveringen och dricker något kallt. Eller hur härligt det är att bara sitta inne och mysa när det är dåligt väder, läsa en bra bok och dricka en kopp te.
Fånga dagen...det kanske är den sista...
packar en liten väska...
..för nu lämnar jag stan ett par dagar. Det ska bli riktigt härligt. Jag behöver se något annat än samma gamla Linköping. Samma allt, hela tiden... Alla känner alla.
så nu bär det av till Stockholm, to my dear Kristin. Vi ses inte allt för ofta så det ska verkligen bli jätte roligt.
Jag, Jeppe och Lina var på härligaste stället i söndags...Tolern heter sjön, tror jag. Mysigaste stället. Härligt klart vatten och klippor man kan hoppa från... Super fint. Det blev inte sämre av att det var kvällssol. En riktigt härlig eftermiddag med andra ord.
Jag var dock lite vimmelkantig i huvudet och kände mig inte så sugen på att bada, men hade det rätt gott ändå.
rastlös
Ska snart åka och hämta Lina sen bär det av till stranden.
Annars är väl allt som vanligt. Skippade Oslo idag, kände att jag inte hade varken ork eller lust att köra 120 mil på en dag. Fick skjuta intervjun till nästa måndag. Då har jag varit ledig en vecka så då är jag nog piggare.
Jag känner mig rastlös i själen just nu. det är något som fattas mig. Det är något jag söker men inte hittar.
det är det värsta jag vet när man har känslan;..."är det här allt, blir det inte mer än så?"
Det är inte så mycket man kan göra åt den.
Men det är bara att köra vidare som jag brukar säga. Gör nåt som gör dig lite rädd, ta en risk...
Då brukar man känna att man lever i alla fall.
Ofta ångrar man mer det man aldrig gjorde än det man faktiskt gjort, och som kanske gått fel...
Knepigt men ack så sant.
Last week hade jag, Sofia och Sara en toppen dag. En kall öl i solen på Magnolia efter en hård dag på jobbet...
kan det bli bättre. Detta är livet!
Semester
Som jag har längtat... Så nu slipper ni äntligen mitt tjat:)
Har inte haft en riktig semester på jag vet inte hur länge. Säkert flera år. Men nu äntligen är det dax...
Känner mig i övrigt rätt uppåt... Händer massor roliga saker i mitt liv just nu. Inget officiellt dock. Men bara så ni vet...Jag mår TOPPEN!
