My point of view.

Jag sitter och kollar i fotoalbumet och får en sorgsen känsla i hjärtat. Sorg blandat med saknad och roliga minnen. Hösten -05 var jag och Victor i Centralamerika. The best time of my life... Jag tror jag upplevde det mesta man kan vara med om då.

Rädslar, skräck, kärlek, sorg, vänskap, värme, förtryck, hopp, lycka, glädje, rån, skottklossning, solsken, jordbävning, ösregn, jordskred, god mat, underbara människor, gästvänlighet, givmildhet, gemenskap...

Jag har nog inte nån gång under hela mitt liv lärt mig så mycket om livet på så kort tid. Jag skulle kunna göra resan hundra gånger om.
Efter att lämnat trygga Sverige plötsligt kastas in i en helt ny värld, där du mot din vilja inser att du på något sätt levt ditt liv i en illusion om hur världen egentligen ser ut. Du inser att det du tyckte var en futtig månadslön plötsligt kan försörja en hel familj ett helt år.
Mina första fyra veckor kände jag en otrolig skam över hur jag tidigare levt mitt liv. Jag har alltid tyckt att jag varit en påläst och ganska engagerad person som har ganska stor koll på hur det står till världen. Men att plötsligt stå mitt uppe i livet på människor som lever i ett u-land kom som en chock för mig. Aldrig hade jag känt att jag haft det så otroligt bra. En enorm tacksamhet över att ha fötts i Sverige och inte i ett plåtskjul i utkanten av San Salvador, men samtidigt en skam över hur bra jag haft det och över vilka saker som man klagat över.
Jag fick möta männinskor som jag tyckte levde i misär men som var otroligt lyckliga med sina liv och inte önskade sig något annat.
Märkligt tyckte jag, alla vill väl ha det gott ställt. Men ganska snart insåg jag att man faktiskt inte behöver mer en tak över huvudet, mat för dagen, familj och vänner för att kunna leva ett lyckligt liv...

Mycket av det jag kände under resa har gömt sig i bakhuvudet på mig och jag tänker inte särskillt mycket på det nu. Men nu när jag sitter här och kollar på alla bilder och drömmer mig tillbaka så känns shopping en lördag, fika på stan och alla kvällar, fyllda av champange, drinkar och ytlighet, otroligt långt borta. 
Man undrar vad man egentligen håller på med. Men samtidigt känner jag mig otroligt lyckligt lottad som har det så bra som jag har det. Någon mening måste det ju finnas med att jag hamnade här och inte någon annanstans...

Det jag saknar mest av allt är nog att bara kunna ta två steg över gatan till Andrea och hennes underbara döttrar, Valeria och Monica.
Att så fort man ska någonstans kommer Monica farande: -A donde van??
Nyfiken i en strut, man kunde inte åka någonstans utan att hon var tvungen att veta var och varför.

Jag saknar dagarna på stränderna och festnätterna i  "zona rosa". Jag saknar maten, värmen, Victors släktingar som vi var trötta på då men som skulle vara så roligt att träffa igen nu.
Så här i efterhand kan jag känna att jag kunde fått ut ännu mer av tiden än vad jag egentligen fick. Jag kunde varit mer framåt, pratat mer spanska ( som jag nu insett att jag inte är alls så dålig på...). Jag kunde varit mer initiativrik, bjudit mer på mig själv. Men det är lätt att vara efterklok. 

Man får inte glömma att det finns bara ett nu och det är nu, om man inte tar vara på det kommer det att passera och då finns det inget man kan göra åt det.

Så...lev livet, fånga dagen....  

 En riktigt blöt kväll....

       Monica...vad mer kan man säga...        

 Valeria y Victor....

                                                Andrea....     



Valeria y Monica.... Topmodels....


Ni finns i mitt hjärta, önskar bara att avståndet inte var så långt.....