Sengångaren

God förmiddag.
Idag är jag lite höst-långsam. Känner mig lite som en sengångare och skulle inget hellre än att krypa tillbaka ner i sängen så fort det bara går. Men i eftermiddag blir det ner på stan direkt efter jobb och träffa Anna och Sofia...tror jag i alla fall. Vi får se vad som händer.
Känner mig lite tung och vemodig i sinnet. Det var länge sedan jag kände så. Känns både jobbigt och skönt på samma gång, man vet att man lever.
Ni vet känslan när allt bara känns för bra för att vara sant, man bara väntar på att allt ska falera och man faller ner i avgrunden. Jag har mått så himla bra så himla länge och till sist tror man att man blivit lite småtokig och bara är glad hela tiden, men idag känner jag att jag är lite däven och jag tar det nästa som ett friskhetstecken.
Jag är en karikatyr av mitt sinnelag idag. Alla mina kläder är grå...
Jag smälter ihop med hösthimlens gråmelerade färg.
Men snart kommer jag att vara på topp igen. Man kan ju aldrig ha roligt om det inte är lite tråkigt ibland.
Faktum är att ibland kan det vara lite skönt att bara vältra sig i sin vemodighet och bara tycka synd om sig själv ett par timmar eller någon dag. Men det får inte bli mer för då blir man deppig på allvar.



Nu på morgonen när jag gick till jobbet var det alldeles frostigt och krispigt ute. Allt var grått, tyst, lugnt och skönt.
Det gillar jag, det passar mig idag...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Test