My point of view.

Ledig dag! Otroligt skönt!
Efter gårdagens strapatser med divererse bakslag är man minst sagt slut.
Kurs ute på Färingsö i Stockholm. Jätte kul att få komma iväg och få lite inspiration och spännande att titta på alla odlingar. Sallad och kryddor. Sen blev det siffersnack. Budgetar, försälgning etc..man blir bra trött av allt "korvstoppande" med siffror och "bra att tänka på" så min hjärna kändes som en urvriden disktrasa när det väl var dags för hemfärd. Packa in oss och våra påsar med sallad i bilen.
Äntligen. Men vem har sagt att det ska gå lätt här i livet? Pengar till färjan mellan öarna fick vi verkligen skramla ihop...det är inte bara bra att använda sitt kort i alla lägen ibland behövs det riktiga dolares.
Och när vi väl kunde påbörja bilfärden på riktigt höll vi på att köra på en älg. En ungtjur med fina horn. Ett riktigt praktexemplar! Det är inte ofta man se på så nära håll. Exciting! Som den värsta vildmarks safarin.
Men det var på håret att vi lyckades parera honom.
Sen rullade vi vidare mot vårt första topp på hem vägen, Norrköping. Äntligen skulle jag få sätta mig på tåget hem till Fortet där middagsbjudning skulle gå av stapeln 19:00. Skulle jag hinna?
I höjd med Nyköping börjar bensinlampan i bilen att lysa och mätaren visade att vi skulle kunna köra 6 mil till. Då skulle vi hinna till Norrköping. Bra.
Men på en mil blev de 6 milen bara en och vi var tvugna att stanna och tanka i Nyköping. Ok fine, tänkte jag, jag hinner...no need to panic.
In på macken. Tanka full tank. Kör ut från macken. Rött ljus. Bilen stendör...
Vad är det för fel? Man kan väl ändå inte få "kärringstop" med en automat?
M's fråga till vår chaufför:- Du tankade väl diesel?...    Svaret kan ni säkert redan gissa...Nej det gjorde hon såklart inte... Ut ur bilen. Putta bilen. Jag tänker: Kommer jag någonsin att få se min familj igen? Daniel? Fortet? Katten? Middagen...? Tur i oturen så jobbade hennes man i Nyköpig så han kunde ge oss lift vidare.
Efter många om och men, med skjutsar hit och dit, stod jag där på perongen, trött så ögonen blödde, och ser att mitt tåg ska gå 19:25. Jag blir sen men det får helt enkelt börja utan mig. Tåget kom. Jag gick på. Konduktören säger att mitt dygnskort inte gäller på detta tåg. Jag kliver tyst av tåget oförmögen att tänka tanken att jag såklart kan köpa en ny biljett. Tåget åker...utan mig. Skit!  Nästa tåg, som jag faktiskt FÅR åka med mitt kort på, går 20.01. Jag kommer bli jätte sen. Daniel ringer och undrar hur jag tänkte, du kan ju köpa biljett på tåget fattar du väl. Jag börjar nästa grima (som sig bör när jag blir stressad och min blonda hjärna visar sitt rätta jag, förvånande även för mig, och stjälper det mesta som normalt sett borde blivit rätt...) och säger att de kan börja utan mig. Jag kommer hem när jag gör och de behöver inte vänta.
Jag trillar in på stationen i Linköping runt 20.30...en och en halv timme sen till middag. Hoppar upp på min cykel och cyklar i snabbaste takt hela vägen hem. Förövrigt blev det extra tydligt att hela stan lutar. Från resecentrum och hem är det bara uppför.
Svettig och jävlig kliver jag in på 4c och möts av glada tillrop, TP-spel, tända ljus och ett glas rött upphällt och klart...till mig. Tårar i ögonen. Tittar in i köket. Middagen står på bordet. Alla har väntat på mig. Nu förstår jag hur det känns att ha varit vilse i öknen och plötsligt hitta hem.
En lång slingrig dag som slutar med en fanfar! Middag, man, vin, godavänner, snacks och film. Thank god!