My point of view.

Jag sitter tyst i baksätet på taxin. De svarta skinnsätena knarrar när jag rör mig. Det är tyst. Bara jag och taxichauffören, ingen av oss säger något. Ute regnar det, precis som det gjort det senaste dygnet. Samma lugna smattrande mot asfalten.
Linköping känns dystert och nästan melankoliskt om natten. Inte en bil, inte en människa inom synhåll. Och tyst, så himla tyst...
Förr kände jag en oro att vara ensam ute i mörkret. Mörkret och tystnaden kändes påträngande, men inte nu längre. Nu uppskattar jag ensamheten. Ensamheten om natten i en av Sveriges större städer.
När jag tittar ut ur taxins förnster, på regnet och de tomma gatorna, inser jag plötsligt hur skönt jag tycker att det är att bara vara jag. Jag tittar på min spegelbild i fönstret och ler mot mig själv. "Du e fan bra Jenny"...tänker jag tyst för mig själv.
Det är sådana stunder man ska minnas, minnas känslan över att älska sig själv precis som man är. 
Imorgon kanske det känns annorlunda...