Vissenhet
Ännu en dag passerar och en ny dag väntar. Så här sitter man med en klump i magen, träningsvärk och allmänt dålig själv känsla. Träningsvärken känns mest bra, ett tecken på att jag i alla fall gjort något som är bra. Jag och Anna var och tränade igår. Det behövdes verkligen, det var aningen jobbigt men man får helt klart en kick efteråt. Så kroppen mår i alla fall bra.
Självkänslan hänger dock lite löst. Trist när man mår så. Att minsta motgång känns som man vill hoppa framför tåget och att det ät totalt lönlöst att ens försöka göra något bra. Inget känns direkt jätte kul, och jag är mest sur och tvär. Så jag måste be, alla som fallit offer för mitt temprament, om ursäkt. Jag har inte varit jätte rolig den senaste tiden.
Det är ju trots allt inte problemet som är problemet, utan det är sättet man förhåller sig till problemet som är problemet. Man har alltid ett val hur man vill reagera. Vill du bli ledsen, förbannad eller bara vinka och le, när killen i bilen bredvid pekar finger åt dig. It´s up to you...
Men dagar som denna är jag inte riktigt upplagd för att vara min egen psykolog. Och jag har den senast tiden inte valt att vara glad och trevlig...
Jag känner mig bara vissen...Som man gör ibland utan att riktigt veta varför (fast egentligen vet man...)
Men det är då ens alldeles underbara familj och vänner hoppar in och räddar dig. Utan dem vet jag inte vad jag skulle göra.
Att få åka hem till mamma och äta sin favvo maträtt och bara vara när man känner sig lite nere. Eller någon som säger att man är jätte fin fast man bara känner sig arg, ful och dum.
Utan er hade jag inte varit jag.
Tack för att ni finns...
